Julia Pe

Det tråkiga med min blogg (som kan bero på mitt utomordentliga sinne för PR) är att alla som läser den redan vet allt värt att skriva som händer i mitt liv. Det blir lite svårt att vara nytänkande och innovativ, liksom. Men aldrig kan det väl bli för mycket av det goda? 

Nu är det natt igen. Mina främsta funderingar är att jag ska gå ner i köket och brygga kaffe,det börjar bli standard. Sen måste jag noppa mina ögonbryn, det är redan standard. Standard är bra, det är lagomt och väldigt svenskt. Jag gillar det!

Kaffe på det, godnatt.

Den där känslan av att vi hästtjejer inte riktigt kan inordna oss i ett vanligt socialt sammanhang i den vanliga världen, den är inte att leka med. Ofta försöker vi intala oss själva att det inte är någon skillnad, att vi faktiskt sitter inne på en fantastisk social kompetens. Jag säger inte att vi inte gör det, finns det någon som tar för sig och visar framfötterma som en hästtjej liksom? Nej, det jag funderar över är när vi måste lämna benlindor, foderanalyser och skänkelvikningar utanför samtalet och börja diskutera huvudingredienserna i en vanlig dödlig människas liv. Typ kläder, skor, fotboll och samhällsproblem. Det slutar nästan alltid med att någon säger något olämpligt och förblir "hästtjejen" tills hon byter umgänge. Med vissa undantag dock; främst när man hamnar som ensam av sin sort, då känner jag personligen att jag är ganska bra på att dölja min inre hästtjej. (Mestadels av den yttre försvinner ju trots allt i duschen)

Idag jobbade vi lite på det där med den yttre imagen, ganska framgångsrikt tro det eller ej. Alexandra plockar fram fashionistan inom sig och ber Klara pimpa dagens outfit med jeansjackan som hänger...  "bakom kandaret". 

Jag. Ger. Upp. Det har härmed fastställts att ingen utav oss, allra minst Alexandra, någonsin kommer överleva ett riktigt liv ute i den riktiga världen.

Såhär chockade är vi. Jag, mitt nyklippta hår, mina enorma fiskögon och mina favoritbrillz från Cubus. Statistiken har sjunkit. Jag fattar inte det? Vad är det som har hänt? 

Imorse kände jag mig helt plötsligt jättesjuk, nästan som att det skulle bli min sista dag på jorden. Tyvärr så blev jag tvungen att stanna hemma och missa provet i språkhistoria. Har gråtit över det hela morgonen.

Inte helt sant, så att säga. Imorse när jag vaknade insåg jag att jag inte pluggat någon språkhistoria alls och hade överläggning med mor hurvida jag skulle åka till skolan eller icke. (Om jag glömt nämna det så är jag i Simrishamn eftersom vi hade årsmöte med MUF igår, och numer sitter jag i styrelsen för Ystad/Österlen!) Vi var förvånandsvärt överens om att jag skulle förlora mer på att skriva provet än på att sova ett par timmar till. Efter ett par timmar till var vi fortfarande rörande överens om att jag nog faktiskt skulle skita i det helt. Idag är jag alltså sjuk. 

Svettig och äcklig sitter jag nu här, precis hemkommen från en joggingrunda, och tuggar på ett litet äpple.  Har planer på att hoppa in i duschen och sen snylta lunch från Farmor och Farfar.

Efter hingstvisningen åkte jag på hemmafest i Tomelilla. Det blev lite plötsligt och spontant, men vad gör väl det? Jag och Josefin tog tåget hem runt halv tre efter en händelserik kväll med saknade vänner, många skratt och en eller två shots för mycket. Väl hemma hade vi en sedvanlig efterfest á la Partypinglorna (Nej, det är inget skämt. Josefins pappa kallar oss det. Vi tycker att det är moget, sofistikerat och coolt. Det borde alla tycka.)
Dessa efterfester innebär ett okänt antal mackor med smör och ost, mjölk och tomma fyllesamtal följt av mig sovandes på kökssoffan medan Josefin fixar köket. Ni hör ju själv, det är nästintill oslagbart!

Jag har fått klagomål om att jag är för djup i mina inlägg, förstår inte det? Helkonstigt!
Hur som helst ska jag förändra det för ett inlägg och berätta att jag nu är dressad för att springa som hinderslav på hingstvisningen här i Flyinge. Det är ett fenomen man måste uppleva för att förstå kan ni tro. En process som det ligger ganska mycket mer tanke bakom än man kan fantisera om, inte ens i sina absolut vildaste fantasier. Tro mig!

Nej, jag tränade inte fotboll. Nej, jag åkte inte ens till Simrishamn Nej, jag red inte heller på terrängbanan. Idag blev inte riktigt vad jag tänkte när jag vaknade..
Blev upptvingad på mitt rum tio över elva. Enbart för att jag skulle gå och lägga mig i tid för en gångs skull. Men nu ligger jag här och har inte ens duschat än. Det känns sådär.

Min dag har för övrigt varit lite som att borsta ut håret morgonen efter en natt då man bestämt sig för att sätta upp sitt redan lockade hår i en knorr.  Inte alls kul, men andra ord. Detta är dock ett faktum med okänd grund och för tillfället gör detta faktum ingenting bättre på några plan alls. Det är också ett faktum. 
Jag avskyr det så innerligt när det blir på detta vis, allt påverkas av det. Och att jag inte bara kan ta mig i kragen och skärpa till mig stör mig nästan ännu mer än själva må-dåligt-och-bli-labil-stadiet. 
På fullaste allvar tänker jag ibland att jag skulle vilja prata ut med mig själv. Jag hade fått så bra svar då.

Nu tänker jag börja dra mig mot stallet, det är dags för det känner jag. Idag är tanken att det blir en sväng på terrängbanan. Vilket naturligtvis inte betyder att vi ska hoppa. Det betyder att vi ska rida runt hiderna som dödslängtande bastards hoppar.

Efter detta beger jag mig mot Simrishanm ännu en gång. Jag ska på fotbollstäning. (Ni vet beach -12?)

hej.

Just nu taggar jag Ayia Napa värre än någonsin, och tanken på att det bara är två och en halv månad kvar infinner sig med skräckblandad förtjusning. Det ska bli bland det roligaste/sjukaste/mest idiotiska jag gjort änsålänge. Däremot innebär det också åtta dagar i bikini... 

Mindre kul. Jag är dock fruktansvärt motiverad till en period av hårdträning, nyttigmat och sommarshopping. Och för mig låter det som en bra grund att ställa sig på inför en veckas utvikning. 

Vi säger så på ett tag,

Och snön har väl till största delen töat bort, tack för det. Sandro var vacker som en dag och jätteduktig. Livet är okej.

... så ljög jag faktiskt inte igår. Solen sken faktiskt. Imorse när jag vaknade (av mig själv för övrigt) visade alla bevis på motsatsen. Mina damer och herrar. Det snöar i Flyinge. Det allra värsta med hela situationen är att det verkligen snöar, inte lite obetydliga flingor som smälter bort så fort de når marken. Nej nej. Det är stora långsamma snöflingor som lägger sig. Bilderna är tagna just i detta nu utanför mitt fönster. Jag orkar inte...