Det är sportlov och jag har spenderat en dag hemma, med blandade känslor helt klart. Jag trivs så bra med det jag har i Flyinge och det finns inte mycket som jag skulle kunna tänka mig att byta det mot. Samtidigt som tryggheten hemma är ganska svårslagen. Trots att Flyinge bara är en liten hästfylld håla är det någonstans där mitt självständiga liv började. Jag säger inte att jag på något sätt är vuxen eller oberoende av någon annan, men att börja gymnasiet och flytta hemmifrån var utan tvekan första svängen in på den vägen. I Flyinge väcks tankarna på att det finns ett liv utanför det självklara. Tankarna på att det efter gymnasiet inte längre finns oskrivna lagar som säger vad jag bör göra. Det är just de tankarna som är så behagliga att komma ifrån, att komma hem och glömma bort det riktiga livet för en stund. Att vara med de gamla kompisarna, rida utan pikétröja i det gamla ridhuset, pussa på Ligamo som får alldeles för lite kärlek och omsorg för tilfället, det är skönt. Annars kan jag faktiskt inte säga att jag har så mycket att komma hem till faktiskt. (Förutom lagad mat). Det har hänt så mycket sen jag flyttade, samtidigt så lite. Allt det gamla finns kvar, men jag tänker annorlunda. Och känner annorlunda. Samtidigt så likt; helskumt, alldeles för djupt och alldeles för mycket.

Såklart är hela Simrishamn fortfarande fyllt av folk som betyder jättemycket för mig, folk jag aldrig hade klarat mig utan. Inte minst min familj. Men just nu känner jag inget behov av dem, åtminstone inte på det känslomässiga planet. (Dvs. att ni gärna får fortsätta ge mig pengar fast jag skriver såhär)

Till mitt försvar kan jag förtydliga att väldigt mycket utav mig och mitt emotionella liv är ganska diffust i nuläget. Jag har svårt för att förstå mig på mig själv, och att inte förstå mig på något har aldrig känns så befriande. Att veta vad som försigår i lill-hjärnan är det sista jag vill göra, det hade bara varit ångestframkallande. Verkligen bara! Istället tänker jag behålla mitt perspektiv på tillvaron och vara nöjd. Älska livet och uppskatta det jag har, som min kloka vän Amanda brukar säga.