Mitt i all uppståndelse om Roffe lyckades jag förtränga att upplysa cyberspace om hur fin Sandro var idag. Han har vilat sedan jag flyttade tillbaka till Flyinge och jag förväntade mig en hyperaktiv fyråring som det borde se ut. Istället fick jag en fyraåring med något som jag inte ens kan sätta ord på. Det var så illa att jag fick sitta av och sadla om och fixa stigläderna för att det kändes konstigt, nästan som att han var oren. Sanningen är att det enda orena med honom var mitt urtvättade tävlingsschabrak och det enda konstiga var att han var lätt i bettet och hade frambenen i mulen på sig själv. Funderar ibland på vad jag gjort i mitt förra liv för att förtjäna en häst som honom, det är helt unbeliveble. Jag kan inte sätta ord på det, han är finast i världen! ♥