Börjar nästan bli människa igen. Jag som trodde jag var stålmannen, men ack så fel jag hade. Dessa två senaste helgerna i kombo med alldeles för lite sömn har brutit ut i bland annat ett helvete till rum, ett helvete till humör och ett helvete till "jag-ska-börja-plugga-denna-terminen". Ett helvete helt enkelt! 

Men helvete är nyttigt ibland, min helvetesperiod ska vara så mycket längre än dessa veckorna. Den ska vara så länge att jag läggs in på rehab för sönderdansade. Ärligt. 
Människan är en periodare i sin natur, det är jag helt säker på. Och denna perioden tänker jag ta vara på. Tanken på att kunna titta tillbaka på hur lång tid som helst av bara massa liv, rörelse och nya människor blir man ju helt till sig av, lycka i sin renaste form.