Bortsett från diagnostiserandet av Matildas tillstånd är ovanstående helt klart tecken på en bra kväll. Men trots detta har mitt liv bråkat med mig hela denna underbara dag, vad är det för stil? Varför gör det alltid det? Jag personligen kan ju känna att det är helt jävla värdelöst att en bra kväll måste hadnlingsförlama minst en dag och jag tänker dessutom att jag måste gjort något hemskt för att förtjäna dagens tillstånd. Why me?

Synd att klaga egentligen. Sorry. Igår var bra, tillståndet då kompenserar dagen (i viss mån iallafall) och jag har världens finaste vänner. Smörigt med sant, nu lämnar jag vakenheten till sitt bistra öde och hoppas att Matilda förtfarande andas när jag vaknar imorgon. Godnatt.